Feminismen – ett hot mot det västerländska samhället

Barn är ett villkor för stammens överlevnad och de måste skyddas och utbildas under hela den långa uppväxttiden för att bli till en nyttig resurs för det gemensamma. Detta är en mycket krävande uppgift som tidigt i människans utveckling tvingade fram en specialisering där kvinnans fysiska och mentala egenskaper anpassades för att ta hand om skydd och kunskapsöverföring då barnet var litet medan mannens egenskaper utvecklades åt att ta över dessa uppgifter i allt högre utsträckning ju äldre barnet blev.

Kvinnans empati och beskydd rör de egna barnen och stammens barn medan mannens empati och beskydd rör den egna gruppen, särskilt gruppens kvinnor och i synnerhet den egna kvinnan.

Ovanstående enkla iakttagelser är viktiga eftersom de gör den politiska viljan att nå en jämlikhet i utfall till ett hopplöst projekt. Om kvinnan följer sin biologiska programmering så omöjliggör det en superkarriär enligt manlig modell eftersom koden säger att hon skall prioritera barnen i alla lägen. Hon kan visserligen välja att bortse från detta faktum men kommer då antagligen att må så psykiskt dåligt att hon tvingas ta till allehanda fysiska och mentala substitut för att kompensera för sitt naturvidriga beteende. Ett feministiskt samhälle enligt nuvarande modell är alltså inte alls optimalt för majoriteten av kvinnorna i Sverige. Tvärtom så är det en trolig förklaring till dagens ökade utbrändhet hos kvinnor och tonårsflickors ökade mentala ohälsa i världens mest feministiska land.

Den feministiska värdegrundssekten har dock en annan förklaring och vill hävda att ojämlikhet i utfall beror på att den västerländske mannen förtrycker kvinnan (och etniska grupper från andra kulturer) och på dolda maktstrukturer.

Utsatta för detta aggressiva påhopp tenderar (mäktiga) män att backa undan eftersom de har kvinnan som ett av sina främsta skydds- och empatiobjekt. Detta för med sig att etablissemanget så småningom kommer att byta “värdegrund” från en med fokus på skydd av den egna gruppen och som baseras på konsekvensanalys och meriter till en som genomsyras av omvårdnadstänkande och “allas lika värde” oavsett kompetens och lämplighet.

Sveriges feministiska regering och feministiska aktivister i Sverige överlag är bevisligen helt oberörda av den vanmakt som etniska svenskar, inte minst kvinnor, känner inför det eskalerande våldet och otryggheten i det svenska samhället. Ursvenskar och assimilerade invandrare upplever dessutom till sin stora fasa att ingen makthavare egentligen bryr sig eller gör något verkningsfullt för att få stopp på massvåldtäkter, masskjutningar, massprängningar, terrorister som går och kommer som de vill, massinvandring av människor som aldrig kommer att kunna försörja sig själva och en välfärdsstat och en rättsstat som förefaller vara i fritt fall. 

Sanningen är helt enkelt den att feminister (kvinnor av båda könen) i första hand har barn som empatiobjekt (egna och andras) men det gäller även alla andra “barn” som de kan få det till är värnlösa och inte kan ta hand om sig själva eller är orättvist behandlade (afghanska skäggbarn, transpersoner, muslimer etc). De hyser definitivt ingen som helst empati för andra kvinnor eller för den förtryckande, rent av vidrige, vite cismannen som ju är orsaken till allt ont som skett i världen i alla fall sedan 1400-talet.

I motsats till mannen som, för att skydda kvinnor och barn, riktar sin aggressivitet utåt, mot inkräktarna och mot dem som skapar problem inom den egna gruppen, så riktar feministerna sin aggression inåt mot “vita män” som inte anpassat sig till den feministiska sfärens regelverk och konventioner. En del kvinnors upprördhet handlar därför inte om den skenande otryggheten och massvåldtäkterna, som man i stället försöker bortförklara eftersom feminister inte har kvinnor som empatiobjekt. Istället uppmärksammar man icke korrekt språkbruk och beröringsmönster från den vite mannen vilket illustreras väl av metoo-fanatismen

En annan reflektion handlar om att den nya värdegrundens företrädare konsekvent struntar i viktig planering och konsekvensanalys. Invandringens sociala och ekonomiska konsekvenser utreds inte. Brister rörande mat, bränsle, brandberedskap, betal- och banksystem, bostäder, el, vatten, miljökonsekvenser. Varför har de inte förmågan eller viljan att se konsekvenser av sina beslut? En förklaring är förstås den feministiska sektmoralens krav men det kan också hänga ihop med att den inre sfärens (kvinnornas) planering historiskt varit mer förutsägbar, med ett färre antal osäkra parametrar. Den kräver inte samma konsekvensanalys. Den yttre sfärens (männens) planering, som gällde hela gruppen och som innehöll jakt, försvar och förflyttning, har fler och osäkrare parametrar och kräver en högre grad av framförhållning och en fastare hierarkisk organisation, baserad på kompetens och förmåga. En tanke är att den feministiska värdegrundens företrädare helt enkelt är ointresserade av planering och konsekvensanalys, speciellt då det kolliderar med den kvinnligt kodade värdegrunden.

Människorna som levde i Europa under istiden överlevde tack vare sin anpassningsförmåga och sin förmåga att samarbeta och planera och det är förmodligen förklaringen till att den avancerade västerländska kulturen uppstod i Europa efter istiden. Kanske är det också viljan att samarbeta och brist på revirtänkande som är förklaringen till att den nordlige mannen inte reagerar när den globala makteliten vill ta ifrån honom hans habitat genom massinvandring av folkslag som har helt andra överlevnadsstrategier.

Den höga kriminaliteten som följt med invandringen från MENA-länderna skulle kanske också kunna förklaras bättre som genetiskt betingad än som kulturellt betingad. Aggression som överlevnadsparameter fungerar nämligen bättre i folkrika, varma områden liksom i tätbefolkade städer, än på den ödsliga stäppen.

Lämna en kommentar