En av de samhällsbloggare som jag ofta läser skrev häromdagen: ”Inget politiskt parti har gjort den offentliga sektorns effektivitet och ändamålsenlighet till huvudpunkt på sitt program.”
Jag har uppfattat det som att den offentliga sektorn sedan sextiotalet till stor del har använts som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument. Den explosionsartade tillväxt som inleddes vid den tiden sammanföll med att Sveriges konkurrensfördelar på grund av vår ”neutralitet” under kriget var på väg att snabbt försvinna och sossarna var tvungna att hitta på ett sätt att mörka en snabbt stigande arbetslöshet.
Ineffektiviteten verkar vara inbyggd i systemet. Det misstänker inte minst den som frekventerat en akutvårdsmottagning på ett större lasarett. Jag har gjort det två gånger under de senaste två åren och båda gångerna har det tagit nio-tio timmar innan jag har befunnit mig i en säng på en vårdavdelning trots att det redan vid intaget måste ha varit uppenbart att jag inte var i skick att reda mig själv. Senaste gången missade ”kommandocentralen” dessutom, trots massivt datastöd, att ta mig till en bokad röntgen på avtalad tid. Akutröntgenteamet var mycket upprörda över detta då de naturligtvis var fullbokade och varje minut räknades för att få in en patient till trots att det var knökat.