Romanen “Dödssynden”, originaltitel To Kill a Mockingbird (Att döda en härmtrast), gavs ut 1960 och omfamnades omedelbart av stora delar av det amerikanska progressiva etablissemanget som använde den som ett slagträ i rasdiskrimineringsdebatten. Handlingen utspelar sig i en liten stad i den amerikanska södern och hjälten är en vit, medelålders advokat som sedermera får en svart man frikänd från våldtäktanklagelser från en vit flicka. Andra huvudpersoner är advokatens pojk/flick-dotter och en son, hon cirka 10 år gammal och han några år äldre.
Detta var författaren Harper Lees första, och trodde man länge, enda bok. Men 2015 kom så “Ställ ut en väktare” som inte var en uppföljare som man först trodde utan som visade sig vara ett första utkast till “Dödssynden”. Många textavsnitt överlappar varandra i de båda böckerna.
Den stora skillnaden är att handlingen i “Sätt ut en väktare” utspelar sig tjugo år efter handlingen i “Dödssynden”. Det visar sig dessutom att den godhjärtade advokaten är tveksam till att det går att ge alla svarta fulla medborgerliga rättigheter över en natt. Civil Rights Act gjorde just det 1964 och det tror advokaten var ett misstag. Han tror inte att de svarta är mogna att hantera all denna frihet på en gång och att det kommer att orsaka stora problem i samhället framöver. Dottern, på besök i sin födelsestad, som från barnsben dyrkat sin far som en gud för hans rakryggade hållning, speciellt i rasfrågan, tvingas nu att ta ställning själv för första gången i livet istället för att blint låta sig ledas av faderns trygga, och som hon trodde garanterat moraliskt rätta agerande.
“Dödssynden” var 100% politiskt korrekt 1960 och är det också idag medan “Sätt ut en väktare” definitivt inte är det. Den senare boken fick också ett mycket svalt mottagande när den kom ut och uppmärksammades inte alls på samma sätt som sin föregångare trots att prosan håller samma höga kvalitet i de båda böckerna, vilket säger det mesta om vår postmoderna, förljugna nutid där poserande och godhetssignalering övertrumfar fakta och förnuft.