Jag och många med mig minns Sverige som idylliskt på femtio och sextiotalet, men det var också tråkigt som fan. Kyrkan hade fortfarande ett stadigt grepp om folks samveten och staten la sig även då i alldeles för mycket. När jag började lönearbeta på 70-talet upplevde jag att pengarna aldrig räckte till mer än det nödvändigaste. Betydligt mer än hälften av lönen försvann även då ner i det svarta skattehålet och ”vad fan får jag för pengarna” var lika aktuellt då som det är nu fast färre människor hade upptäckt bedrägeriet på den tiden.
Sjuttio och åttiotalet upplever jag som DDR-grått med David Bowies 1984 från albumet Diamond Dogs och Warszawa från albumet Low alltjämt låtande i öronen. Min mångårige idol David Bowie. Han är död sedan några år tillbaka. Man börjar verkligen bli gammal. Bowie, Ferry, Gabriel, Zappa, Iggy Pop, Pink Floyd, Talking Heads, Yes, Led Zeppelin, Black Sabbath, Tangerine Dream, Kraftwerk… Det var musiken som fick en att, trots allt, gå upp på morgonen.
Dagens svensk är marinerad i postmodernism redan från dagis och så självupptagen och dum i huvudet att hen på fullt allvar tror att hen är guds gåva till mänskligheten när hen i själva verket inte ens är ”magnetic ink to our great computer” som Moody Blues diktade. En nolla med andra ord. Ingen rannsakar sig själv och frågar sig om de möjligtvis borde sluta bete sig som hänsynslösa skitstövlar.
Jag tror att det slutgiltigt var kört för svensken som rakryggad, stolt och självständig redan 1809 då Finland förlorades men resan inleddes redan 1709 med den tolftes erbarmliga fiasko i Poltava. Vi fortsatte sedan under de båda världskrigen vår krypande, krälande, lismande färd mot total total förnedring. Hur många känner till att det fanns ett svenskt halvstatligt (resten var Wallenbergs förstås) företag, Transito, vars enda affärsidé och levebröd var att transportera mat och materiel till den krigförande parten Ryssland genom svenskt territorium eller att den svenska regeringen lät ryssarna besätta Åland, som är Stockholms farstu , utan att lyfta ett finger. Samtidigt godkände den svenska regeringen försäljning av järnmalm till antagonisterna England och Tyskland. Snacka om opportunistiskt krämeri!
Med detta vill jag ha sagt att jag mycket skeptiskt till att något skulle bli bättre inom en överskådlig framtid.