Ett av de största hindren för att någon egentlig förändring av svensk migrationspolitik skall komma till stånd innan den till slut, obevekligen, tvingas fram av omständigheterna stavas “det välfärdsindustriella komplexet”.
Många svenskar och “nyanlända” har gjorts beroende av det skattefinansierade välfärdsindustriella komplexet för sin försörjning, antingen som omvårdnadsobjekt eller som anställda. Därför är detta monster helt beroende av att importen av behövande, hjälplösa, resurskrävande problembarn från dysfunktionella kulturer fortsätter och ökar för att skapa sysselsättning för en snabbt växande ”svensk” befolkning med lika snabbt avtagande kompetens och förmåga att utföra produktiva uppgifter.
Men som Hans Werthén, en tungviktare inom svensk industri, en gång sa: “Vi kan inte leva på att tvätta skjortor åt varandra.”