sydkusten.es

sydkusten.es är en blogg som drivs av Mats Björkman. Bloggen har som syfte att förse i första hand Solkustens (åldriga) permanentboende svenskar med information om vad som sker i Spanien från dag till dag. Björkman är född och uppvuxen i Spanien. Han är en mångsysslare som bland annat arbetar som reseledare, föredragshållare och evenemangsarrangör. Han driver som sagt också bloggen sydkusten.es och är delaktig i produktionen av kvartalstidningen Sydkusten.

Som alla bloggande mångsysslare med en (med största sannolikhet) osäker ekonomisk situation är Björkman hyperkänslig för kritik i kommentarsfälten mot politiskt korrekta företeelser som till exempel den omhuldade, vänstervridna extremyttringen Pride. Misshagliga kommentarer tar Mats bort direkt och man blir avstängd från att kommentera i fortsättningen. Däremot kan Björkman själv vräka på med ganska grova, obevisade påståenden om korrupta borgare och annat han finner klandervärt fast hans eget sosselag många gånger är sju resor värre och rent av äventyrar Spaniens framtid genom att ge marxister och separatister (basker och katalaner) makt för att själva kunna klamra sig kvar vid makten. Innehållet i kommentarsfälten på sydkusten.es är för övrigt skrämmande torftigt och oftast saknas kommentarer helt. Allt tyder på att folket på ”kusten” bara sväljer det som den trevlige Björkman påstår i sina ofta klart subjektivt återgivna ”nyheter”.

Det goda samhället

Det goda samhället är en blogg som påstår sig vilja “skapa samtidens självförståelse”. Innehållet produceras av ett mindre antal skribenter som återkommer med kortare eller längre mellanrum. Bloggens upphovsman, Patrik Engellau, skriver till exempel ett inlägg om dagen. Hans inlägg fokuserar ofta på det han kallar för det välfärdsindustriella komplexet och på vår politiskt korrekta nutid. Engellau är fyrtiotalist och tillhörde de revolutionära 68:orna då det begav sig. Han har utbildningar från både svenska och amerikanska universitet och har haft anställningar hos bland annat FN, SIDA, UD och Sekretariatet för framtidsstudier. Han ingick alltså under en herrans massa år i det politiskt korrekta etablissemang som han sedan några år tillbaka påstår sig ha vänt sig emot. Han påstår sig ha ”börjat tvivla” redan under 70-talet men det var inte förrän i samband med flyktingkrisen 2015 som han ”kom ut” som kritiker av det samhällsbygge han själv ägnat så många år av sitt liv som tjänsteman. Engellau kallar sig själv för ”medelklass” men köper man slipsar i tvåtusenkronorsklassen så är det väl tveksamt om detta stämmer. Det verkar i alla fall inte förekomma någon brist i kassan så att säga.

Många av texterna på bloggen Det goda samhället är läsvärda och välskrivna liksom många av kommentarerna men det finns ett problem. Man kan när som helst, utan att få reda på varför, få en kommentar refuserad eller rätt och slätt stängas av helt från att kommentera. Men det värsta är att alla inte behandlas lika. Vissa kommer undan med förolämpningar och rena personangrepp medan andra inte ens får igenom konstruktiv kritik.

Jag börjar så smått undra om Patrik Engellau verkligen har ändrat inställning sedan de revolutionära åren runt 1968. Han verkar vara lite väl mån om att inte trampa någon av sina gamla kompisar på tårna för att vara riktigt trovärdig. Vill han både ha kakan och äta upp den?

“Sätt ut en väktare” – ett (ovälkommet) inlägg i rasdebatten

Romanen “Dödssynden”, originaltitel To Kill a Mockingbird (Att döda en härmtrast), gavs ut 1960 och omfamnades omedelbart av stora delar av det amerikanska progressiva etablissemanget som använde den som ett slagträ i rasdiskrimineringsdebatten. Handlingen utspelar sig i en liten stad i den amerikanska södern och hjälten är en vit, medelålders advokat som sedermera får en svart man frikänd från våldtäktanklagelser från en vit flicka. Andra huvudpersoner är advokatens pojk/flick-dotter och en son, hon cirka 10 år gammal och han några år äldre.

Detta var författaren Harper Lees första, och trodde man länge, enda bok. Men 2015 kom så “Ställ ut en väktare” som inte var en uppföljare som man först trodde utan som visade sig vara ett första utkast till “Dödssynden”. Många textavsnitt överlappar varandra i de båda böckerna.

Den stora skillnaden är att handlingen i “Sätt ut en väktare” utspelar sig tjugo år efter handlingen i “Dödssynden”. Det visar sig dessutom att den godhjärtade advokaten är tveksam till att det går att ge alla svarta fulla medborgerliga rättigheter över en natt. Civil Rights Act gjorde just det 1964 och det tror advokaten var ett misstag. Han tror inte att de svarta är mogna att hantera all denna frihet på en gång och att det kommer att orsaka stora problem i samhället framöver. Dottern, på besök i sin födelsestad, som från barnsben dyrkat sin far som en gud för hans rakryggade hållning, speciellt i rasfrågan, tvingas nu att ta ställning själv för första gången i livet istället för att blint låta sig ledas av faderns trygga, och som hon trodde garanterat moraliskt rätta agerande.

“Dödssynden” var 100% politiskt korrekt 1960 och är det också idag medan “Sätt ut en väktare” definitivt inte är det. Den senare boken fick också ett mycket svalt mottagande när den kom ut och uppmärksammades inte alls på samma sätt som sin föregångare trots att prosan håller samma höga kvalitet i de båda böckerna, vilket säger det mesta om vår postmoderna, förljugna nutid där poserande och godhetssignalering övertrumfar fakta och förnuft.

Sanningen bakom den svenska framgångssagan

Socialdemokraterna regerade Sverige 1932-1976, 1982-1991, 1994-2006 och är återigen i regeringsställning sedan 2014. I flera val på 1900-talet fick partiet mer än 50% av rösterna och ett röstetal under 30% har alltid betraktats som en katastrof av partimedlemmarna.

Socialdemokraterna hävdar att det var de och deras politik som gjorde det möjligt för ett fattigt bondesamhälle, som Sverige var ända in på 1900-talet, att utvecklas till en modern välfärdsstat och ett föregångsland på mindre än ett hundra år.

Det är dock inte med sanningen överensstämmande.

Vändpunkten för det glesbefolkade landet i norr kom i och med de frihandelsreformer som infördes under ledning av den liberale finansministern J.A. Gripenstedt under den senare delen av 1800-talet. Vidare så utvandrade 1,2 miljoner svenskar till Nordamerika från 1846 till 1930. 200 000 av dessa återvände sedermera till fäderneslandet efter kortare eller längre tid i utlandet och vissa gjorde till och med resan över Atlanten fram och tillbaka flera gånger. En viktig beståndsdel i Sveriges framgångssaga står därmed att finna i det frekventa informationsutbyte som försiggick mellan utvandrarna i Amerika och deras anhöriga och bekanta hemma i Sverige. Uppfinningar, idéer och företeelser som uppstod i det stora, dynamiska landet i väster kom på så sätt ganska snabbt till allmän kännedom även i Sverige och ledde till att nya metoder togs i bruk och nya företag startades. Bland dem som återvände till Sverige var det några som hade haft stora framgångar och som förde med sig riskkapital, bärkraftiga affärsidéer och know-how som de använde för att starta nya företag. Bland dessa fanns grundarna till i princip samtliga stora, multinationella svenska industriföretag som finns än idag. Som till exempel Ericsson, AGA, ASEA och CA Johansson som med sina måttsatser i princip var den som möjliggjorde för Henry Ford och andra att börja massproducera varor med helt utbytbara delar.

Det ni hittills har läst i den här texten inträffade alltså långt före det att socialdemokrterna fick någon som helst makt att tala om och är alltså inte deras förtjänst på något vis.

Sverige förhöll sig “neutralt” under de båda världskrigen vilket lämnade de svenska produktionssystemen helt intakta medan övriga Europa slogs sönder och samman och efter krigssluten var de i skriande behov av allt. Svensk industri gick på högvarv och fick sålt allt de producerade. Det gick bara inte att misslyckas och socialdemokraterna behövde inte göra någonting.

Partiet började efter det andra krigets slut att allt mer ägna sig åt att förbättra världen inte minst genom makarna Gunnar och Alva Myrdals arbete med barn- och befolkningsfrågor och man var mycket stolta över att Sverige geom Dag Hammarskjöld fick besätta generalsekreterarposten i FN efter Tryggve Lie.

På 1960-talet hade andra nationer redan kommit ikapp Sverige men istället för att uppmuntra svensk industri till att utvecklas för framtiden sysslade socialdemokraterna nu i allt större omfattning med att bygga ut de svenska välfärdssystemen för att kunna “ta hand om” befolkningen från vaggan till graven. Detta slukade enorma belopp och skatterna drevs därför snabbt upp på mycket höga nivåer. Dessutom expanderades den offentliga sektorn något oerhört och byråkratin svällde över alla bräddar.

Trots att (inte tack vare att) socialdemokraterna satt vid makten hela tiden så gick det ändå ganska bra ända fram till 1970 ungefär då den första oljekrisen slog till. Det fullständiga vansinnet blommade ut 1974 då riksdagen grundlagslagfäste att alla människor i hela världen i princip skulle ha villkorslös rätt att bo eller vistas i Sverige. På 2010-talet tillkom paragrafer som statuerade att det är rasistiskt att protestera mot detta. Hela denna idé om att mångkultur är något bra och önskvärt i en nation går att härleda till Olof Palme och en viss David Schwarz som kraftigt influerade Palme att driva igenom att Sverige skulle vara mångkulturellt.

På den vägen är det och ingen ljusning kan egentligen ses för landet. Istället propageras det nu för att färgade människor skall ha privilegier i alla lägen för att de vitas förfäder påstås ha begått illdåd mot urbefolkningar över hela världen sedan tidernas begynnelse. Vit arvssynd alltså!

Men, en sak verkar vårt postmoderna etablissemang inte ha tänkt på, att andras pengar inte räcker hur länge som helst. En dag står vi där i det som en gång, under några decennier på 1900-talet, var världens kanske bästa land att leva i och undrar vad det var som hände. Svaret är att socialdemokratin var det som drabbade oss med full kraft. En maktfullkomlig, svag rörelse helt utan verklighetsförankring, skam eller anständighet.

Klimathotet-kampen för sanningen

Många vuxna tolkar Greta Thunbergs domedagsprofetior som obestridliga, ”vetenskapliga”, fakta. Allt jag hör när hon rasar och går på är faktoider, lögner, slogans, och mantran utan någon som helst relevans för den verkliga vetenskapen. Budskapet levereras med en iskallt beräknande slughet och spelade känslor. Blind tro utan ett uns av sunt förnuft alltså, eller minsta vilja att ta i beaktande någon annan åsikt än den egna.

Detta kommer att gå helt överstyr om vi inte tar oss samman och börjar föra ett moget samtal om vad som är sant och vad som inte är det, vad som kan eller sannolikt kommer att hända, och vad vi borde och kan göra för att skydda oss själva på bästa sätt. De som hänsynslöst använder den hysteriskt upphaussade ungdomskulten som ett verktyg för att förstöra den västerländska livsstilen kommer inte att backa undan frivilligt. Marxisterna har hållit på med detta i ett hundra år och de kommer att fortsätta tills slutligen antingen vi eller de biter i gräset.

Informera dig själv brett så att du kan forma dig en egen uppfattning om hur rätt eller fel de klimathotstroende verkligen har. IPCC:s sammanställningar är politiserade pamfletter till för att påverka etablissemanget så glöm det, och alarmisterna ”äger ” systemmedia så du måste hitta andra ( ”alternativa ”) källor för att skaffa dig en rimligt balanserad och opartisk bild.

Använd din sökmotor klokt och du kommer att hitta massor av välgrundad information som helt motsäger de tvärsäkra påståenden som de flesta klimatalarmister svänger sig med.

Två svenska kvalitetssajter:
klimatupplysningen.se
klimatsans.com

Det välfärdsindustriella komplexet

Ett av de största hindren för att någon egentlig förändring av svensk migrationspolitik skall komma till stånd innan den till slut, obevekligen, tvingas fram av omständigheterna stavas “det välfärdsindustriella komplexet”.

Många svenskar och “nyanlända” har gjorts beroende av det skattefinansierade välfärdsindustriella komplexet för sin försörjning, antingen som omvårdnadsobjekt eller som anställda. Därför är detta monster helt beroende av att importen av behövande, hjälplösa, resurskrävande problembarn från dysfunktionella kulturer fortsätter och ökar för att skapa sysselsättning för en snabbt växande ”svensk” befolkning med lika snabbt avtagande kompetens och förmåga att utföra produktiva uppgifter.

Men som Hans Werthén, en tungviktare inom svensk industri, en gång sa: “Vi kan inte leva på att tvätta skjortor åt varandra.”

Att läsa koranen för att förstå hur muslimer tänker

Koranen är i princip omöjlig att förstå sig på om man läser den som en vanlig bok. Det underlättar om man drar nytta av vad andra västerlänningar genom hårt arbete har kommit fram till. Amerikanen Bill Warner är en sådan eldsjäl som har gjort det till sin uppgift att utbilda alla som är intresserade i vad islam egentligen står för i vår tid. Han ger via sin stiftelse ut ett antal häften som kortfattat och lättfattligt behandlar islams fundamenta: koranen, haditerna, sira och sharia.

Häftena är på engelska men låt dig inte avskräckas av det, de är som sagt kortfattade och skrivna på ett hyfsat enkelt språk för att nå så många som möjligt. Bill Warners häften finns att beställa på bokus.com och på amazon.co.uk. Starta med att läsa häftet ”A Two-Hour Koran” för att skaffa dig en översiktlig bild av vad islam går ut på.

När du ändå är på gång, köp också den danske psykologen Nikolai Sennels bok ”Holy Wrath – Among Criminal Muslims”, en riktig ögonöppnare från insidan av dansk sluten ungdomsvård som får en att inse vad det är vi har att tampas med i Europa och i hela den icke-muslimska världen. Boken finns tyvärr inte på Bokus för närvarande men väl på på amazon.co.uk.

Angående påstådda hinder för utvisning av islamister från Sverige

Nyligen släpptes sex radikala imamer efter att ha varit frihetsberövade på den svenska säkerhetspolisens order på grund av att de anses utgöra ett reellt och permanent hot mot Sveriges nationella säkerhet. Anledningen till att de släpptes uppges vara att de inte kan utvisas till sina hemländer för att de där skulle kunna råka illa ut och att detta har stöd i FN:s flyktingkonvention.

Det är riktigt att FN:s flyktingkonvention i artikel 33 paragraf 1 stipulerar att utvisning inte får utföras “om individens liv eller frihet hotas” men samtidigt stipulerar paragraf 2 i samma artikel att individer som anses vara ett hot mot nationens säkerhet eller som har begått annan grov brottslighet inte har rätt att anföra de skäl som listas i paragraf 1!

Därför är det en skamlös lögn att säga att det under inga omständigheter bör vara möjligt att utvisa extremister trots att personen ”kan bli illa behandlad” i de länder som de utvisas.

FN: s flyktingkonvention, artikel 33

  1. Fördragsslutande stat må icke, på vilket
    sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.
    Denna bestämmelse må likväl icke åberopas av flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig eller vilken, med hänsyn till att
    han genom lagakraftägande dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i sagda land.

Det är antagligen denna paragraf (2) som Danmark med framgång använder för att utvisa “sina” extremister från danskt territorium och ingen annan än the usual suspects har klagat hittills. Det svenska justitiedepatementet, migrationsverket, rättsväsendet, journalisterna och riksdagspolitikerna väljer dock att inte se paragraf 2 då den strider mot ”den humanitära stormaktens” heliga “värdegrund” och alltså inte passar in i bilden av Sverige som ett humanitärt och oändligt tolerant paradis och idealsamhälle.