Nostalgi och framtidstro möter den krassa verkligheten

Jag och många med mig minns Sverige som idylliskt på femtio och sextiotalet, men det var också tråkigt som fan. Kyrkan hade fortfarande ett stadigt grepp om folks samveten och staten la sig även då i alldeles för mycket. När jag började lönearbeta på 70-talet upplevde jag att pengarna aldrig räckte till mer än det nödvändigaste. Betydligt mer än hälften av lönen försvann även då ner i det svarta skattehålet och ”vad fan får jag för pengarna” var lika aktuellt då som det är nu fast färre människor hade upptäckt bedrägeriet på den tiden.

Sjuttio och åttiotalet upplever jag som DDR-grått med David Bowies 1984 från albumet Diamond Dogs och Warszawa från albumet Low alltjämt låtande i öronen. Min mångårige idol David Bowie. Han är död sedan några år tillbaka. Man börjar verkligen bli gammal. Bowie, Ferry, Gabriel, Zappa, Iggy Pop, Pink Floyd, Talking Heads, Yes, Led Zeppelin, Black Sabbath, Tangerine Dream, Kraftwerk… Det var musiken som fick en att, trots allt, gå upp på morgonen.

Dagens svensk är marinerad i postmodernism redan från dagis och så självupptagen och dum i huvudet att hen på fullt allvar tror att hen är guds gåva till mänskligheten när hen i själva verket inte ens är ”magnetic ink to our great computer” som Moody Blues diktade. En nolla med andra ord. Ingen rannsakar sig själv och frågar sig om de möjligtvis borde sluta bete sig som hänsynslösa skitstövlar.

Jag tror att det slutgiltigt var kört för svensken som rakryggad, stolt och självständig redan 1809 då Finland förlorades men resan inleddes redan 1709 med den tolftes erbarmliga fiasko i Poltava. Vi fortsatte sedan under de båda världskrigen vår krypande, krälande, lismande färd mot total total förnedring. Hur många känner till att det fanns ett svenskt halvstatligt (resten var Wallenbergs förstås) företag, Transito, vars enda affärsidé och levebröd var att transportera mat och materiel till den krigförande parten Ryssland genom svenskt territorium eller att den svenska regeringen lät ryssarna besätta Åland, som är Stockholms farstu , utan att lyfta ett finger. Samtidigt godkände den svenska regeringen försäljning av järnmalm till antagonisterna England och Tyskland. Snacka om opportunistiskt krämeri!

Med detta vill jag ha sagt att jag mycket skeptiskt till att något skulle bli bättre inom en överskådlig framtid.

Från marxism till fullt utvecklat vansinne

Marxismen har, utan undantag, visat sig vara en ren pappersprodukt som helt enkelt inte fungerar i praktiken. Desperata marxister tog därför skiten ett steg längre och uppfann (inspirerade av stora kvantiteter rödvin, absint och hasch) postmodernismen. Politisk korrekthet är det konkreta uttrycket för postmodernismen. Postmodernism är alltså samma dogmatiska skit som marxism, fast några resor värre. Ideologin utmärks av nya klatschiga slagord, ultravåld, totalt förakt för meningsmotståndares åsikter, liv och lem, fullt utvecklad rasism med nya påstådda offergrupper som det inte får ställas minsta krav på och som inte förväntas duga till egentligen någonting alls på egen hand och som därför måste bäras fram av den (vita) produktiva delen av befolkningen som i sin tur skall tvingas till underkastelse, fås att kräla i stoftet och fås att överge sin kultur och sin livsstil och detta på grund av en påstådd arvsynd som ingen Jesus ännu har tagit på sig att kvitta bort. Att detta över huvud taget händer beror enbart på medias och politikers flathet och opportunism.

Styrelsen i min bostadsrättsförening vägrar att tala med mig

Styrelsen i min brf vägrar att tala med mig och ignorerar mina högst rimliga önskemål. Jag är medlem i en brf som omfattar ett trettiotal lägenheter. Nuvarande styrelseordförande (kvinna, 80+) har i princip varit aktiv i föreningen som ordförande eller ledamot av styrelsen under alla de nära 40 år som föreningen har funnits och jag uppfattar det som att hon anser att föreningen är till för henne. Hon är mycket bossig, auktoritär, gapig och stöddig till sitt sätt och verkar vara van vid att alltid åtlydas och få medhåll.

Under det senaste året har jag varit lite besvärlig för styrelsen vid några tillfällen men det har varit högst befogade ifrågasättanden, påpekanden och krav från min sida. Samtidigt har jag också genom mitt vakna agerande sparat 70000 kronor åt föreningen i samband med grävningar inför inkoppling på det kommunala stadsnätet.

Ordföranden kan inte ta minsta kritik utan att genast bli arg som en snok och börjar då skrika otidigheter och att man ”inte skall lägga sig i” hur styrelsen väljer att hantera saker även om det innebär att alla medlemmar inte behandlas lika. Det kommer en aldrig sinande ström av ord från henne men hon lyssnar inte det minsta.

Jag skulle ju kunna skita i detta men nu är det så att jag är på gång med att sälja min lägenhet och har tre konkreta behov: 1) vicevärden (ordförandens man, 80+) sitter på en extranyckel till min lägenhet som jag behöver få tillbaka 2) jag har bett om att få ut årsstämmoprotokollen för de fem år som jag har varit medlem i föreningen, protokollen skickas nämligen inte ut automatiskt till medlemmarna och jag vill se dem 3) jag behöver den senaste årsredovisningen som pdffil att ge till min mäklare inför en försäljning av min lägenhet, en sak som föreningens revisor med lätthet kan ordna.

Tidigare idag skickade jag en påminnelse via mejl till föreningens mejladress adresserat till ordföranden, sekreteraren, kassören och vicevärden där jag påminde dem om ett annat mejl som jag skickade för cirka en vecka sedan där jag bad om att få mina tre ärenden utförda. Jag ringde senare på förmiddagen till ordföranden för att säkerställa att hon hade sett mitt mejl och fick då beskedet att hon inte vill tala med mig och att jag istället skall få höra av hennes advokat(!), därefter la hon på.

Vad gör man?

Så förändras (inte) islam

Leif Stenberg, professor och dekan vid Institute for the Study of Muslim Civilisations vid Aga Khan University i London, har fått publicerat ett alster i Kvartal 29 juni 2020 rubricerat Så förändras islam. Stenberg påstår där bland annat att det generellt skulle finnas ”ett ökande avståndstagande från politisk islam” bland världens muslimer. Det slår han fast efter att ha intervjuat en enda person! Han påstår också att antalet öppet ateistiska muslimer växer i muslimska länder vilket är en orimlighet då detta utan undantag skulle försätta dem i livsfara. Jag har sällan läst så mycket dravel och ren islampropaganda i en och samma text. Stenberg påstår också att det skulle finnas många typer av islam och att generaliseringar inte skulle vara relevanta. Nähä. Det finns sunnimuslimer (85%) och det finns shiamuslimer (15%) plus ett antal småsekter som till exempel sufier och alawiter.

Striden mellan förnuft och inskränkthet inom islam tog slut med Al-Ghazali på 1100-talet då islam avvisade grekisk filosofi slöt sig för all yttre påverkan. Det katastrofala resultatet av detta hjärnsläpp har vi tvingats leva med sedan dess.

Jag tog kontakt med Stenberg som villigt gav sig in i en känslobaserad, mästrande mejlväxling där han hela tiden upprepade att jag inte begrep mig på ämnet, att jag inte förstod mig på hans eminenta formuleringar och att han minsann var doktor i islamologi.

Alster som Stenbergs essä borde åtföljas av en varningstext då den i princip är ren islamistpropaganda, en skröna och en partsinlaga som inte bör få stå oemotsagd.

Jag ser varje dag i Södercity i Helsingborg vart islam är på väg (med stormsteg) i Sverige och det är inte åt det sekulära hållet utan snarare åt det radikala och allt mer exkluderande. Muslimer, särskilt kvinnorna, visar allt tydligare att de tycker sig vara bättre och ”renare” än alla oss andra vilket manifesterar sig bland annat i att, för varje dag som går, allt fler av dem bär hijab när de rör sig på stadens gator och torg.

Den offentliga sektorns utveckling i Sverige

En av de samhällsbloggare som jag ofta läser skrev häromdagen: ”Inget politiskt parti har gjort den offentliga sektorns effektivitet och ändamålsenlighet till huvudpunkt på sitt program.”

Jag har uppfattat det som att den offentliga sektorn sedan sextiotalet till stor del har använts som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument. Den explosionsartade tillväxt som inleddes vid den tiden sammanföll med att Sveriges konkurrensfördelar på grund av vår ”neutralitet” under kriget var på väg att snabbt försvinna och sossarna var tvungna att hitta på ett sätt att mörka en snabbt stigande arbetslöshet.

Ineffektiviteten verkar vara inbyggd i systemet. Det misstänker inte minst den som frekventerat en akutvårdsmottagning på ett större lasarett. Jag har gjort det två gånger under de senaste två åren och båda gångerna har det tagit nio-tio timmar innan jag har befunnit mig i en säng på en vårdavdelning trots att det redan vid intaget måste ha varit uppenbart att jag inte var i skick att reda mig själv. Senaste gången missade ”kommandocentralen” dessutom, trots massivt datastöd, att ta mig till en bokad röntgen på avtalad tid. Akutröntgenteamet var mycket upprörda över detta då de naturligtvis var fullbokade och varje minut räknades för att få in en patient till trots att det var knökat.

Trottoareländet i Helsingborg

Enligt Helsingborgs gatukontor strävar kommunen efter “mångfald” även vad avser typ av beläggning på stadens trottoarer. Ett inte så litet antal trottoarer i staden är därför belagda med grus medan andra är stensatta med olika typer av plattor. Ett betydligt färre antal trottoarer än vad som kan anses vara normalt för en svensk stad är asfalterade. Grusade trottoarer är av naturen ojämna och sladdriga att gå på och plattsatta trottoarer sätter sig med tiden och blir ofta mycket ojämna med uppstickande partier som är som gjorda för att snubbla och skada sig på.

Under några decennier framöver kommer den äldre delen av befolkningen att öka ytterligare i Sverige. Dels blir vi etniska svenskar något äldre i genomsnitt men även invandrare åldras, tänka sig! Redan nu är det många (även relativt unga) människor som måste bruka rollator för att kunna röra sig ute utan att behöva vara ängsliga för att falla omkull. Grusade och plattsatta, dåligt underhållna, trottoarer gör att dessa rollatorer ofta måste framföras på gatan eller på cykelbana, mitt ute i trafiken, med de risker och den irritation det för med sig. Detsamma gäller för övrigt för barnvagnar.

“Mångfald” får aldrig gå före sunt förnuft oavsett vilket område som avses och det enda förnuftiga är att ha som huvudregel att trottoarer skall vara asfalterade. Gatukontoret bör därför utan dröjsmål sätta igång med att asfaltera de grusade trottoarerna och därefter asfaltera, alternativt lägga om, alla undermåliga, plattsatta, trottoarer.

Det är ett hästjobb, javisst. Det kostar mycket pengar, javisst. Men människors hälsa, trygghet och möjligheter att obehindrat ta sig fram i staden oavsett ålder väger tyngre.

Den politiskt korrekta lokalblaskan Helsingborgs Dagblad visar inte intresse för att ta in mina synpunkter i tidningen och ”min” lokalpolitiker bevärdigar mig inte ens med ett svar.

Att hämta ut ett nytt svenskt pass i Spanien är alldeles för dyrt

Att förnya ett svenskt pass i Spanien kostar för närvarande (2020) 150 EUR och ansökan måste göras genom personlig inställelse på ambassaden i Madrid. Tillkommer kostnader för resan t.o.r och förmodligen en hotellnatt på destinationen. Det nya passet kan hämtas ut på valfritt konsulat men till en kostnad av ytterligare 19 EUR! Som jämförelse kan man i Sverige ansöka om ett nytt pass på alla polisstationer i landet som har en passexpedition och lösa ut det till en kostnad av 350 SEK.

UD svarade såhär då jag hävdade att kostnaderna var orimligt höga inte minst med tanke på att Sverige är ett högskatteland: ”Det är inte alla svenska ambassader i utlandet som är passmyndighet och där det går att ansöka om ordinarie pass. Ambassaden i Madrid tillhandahåller den servicen och därmed kan svenska medborgare ansöka om pass i Spanien. Kostnaden för passverksamheten utomlands är betydligt högre än i Sverige och därmed blir avgiften för ansökan om pass högre. Passen tillverkas i Sverige och skickas till Madrid, passen ska därefter vidare till konsulat för utlämning vilket också medför en extra kostnad.” Gunilla Dahlin, kansliråd, UD.

Jag replikerade då: ”Jag köper inte detta Gunilla. Ambassadens fasta kostnader finns där oavsett om personalen gör något eller ej och deras lön betalas via min skattsedel. Vad är det som gör att kostnaden i Spanien är 4,5 till 5 gånger högre än i Sverige? Försök igen. Staten skall inte ta hutlöst betalt för självklar service med det skattetryck som tvingas på även oss utlandssvenskar.”

Men det lär inte hända någonting innan någon större lobbygrupp blir tillräckligt förbannade för att agera.

Klimatrealisterna

Kommentarerna på Klimatrealisternas blogg Klimatsans styrs med järnhand av filosofen Ingemar Nordin som ser till att minsta tillstymmelse till avvikande mening från Klimatrealisternas godkända åsikter och uttryckssätt bestraffas med nedlåtande kommentarer, censur eller helt enkelt avstängning.

Klimatrealisterna verkar vara ännu ett sällskap för inbördes beundran som pladdrar vitt och brett om hur illa de behandlas av pk-samhället som aldrig låter dem framföra sina åsikter men som inte är ett dugg bättre själva. Dessutom vågar de inte göra något konkret för att motarbeta klimathotshysterin utan sitter bara och filosoferar och är allmänt förnumstiga och arroganta i sina texter.

De har dessutom tveksamma vänner som Lord Monckton till exempel som är en ledande fanatiker i klimatförnekarkretsar. Monckton har bland annat tagit sig an och uppmuntrar anti-greta Naomi Seibt som verkar vara en i högsta grad känslig liten varelse. Monckton påstod för ett tag sedan att Seibt blivit bötfälld i Tyskland för att ”ha uttryckt fel åsikter om klimatet”. Detta visade sig senare vara fel. Men Ingemar Nordin basunerade ut denna fejknyhet utan tillstymmelse till faktagranskning bara för att den kom från auktoriteten Monckton och Nordin har sedan dess inte varit intresserad av att korrigera sin fadäs.

Monckton tiggde dessutom pengar å Seibts vägnar då han påstod att hon skulle ställas inför rätta för ”åsiktsbrott”. Nordin uppmanade genast sina trogna bloggföljare att ösa in pengar på Seibts konto vilket vissa genast gjorde och naturligtvis måste tala om att de gjort genom att posta en kommentar 🙂

Det engelska ordet gullible är rätt ord för att beskriva alla dessa goda svenskar som så fort det dyker upp en gomspalt i Afrika på teve eller en tom blå stol med den debila devisen ”Barn och cancer hör inte ihop.” tvingas på dem i offentligheten så öppnar de sina hjärtan och sin plånbok utan att tänka till ens för ett ögonblick i vems fickor pengarna i slutändan hamnar.

sydkusten.es

sydkusten.es är en blogg som drivs av Mats Björkman. Bloggen har som syfte att förse i första hand Solkustens (åldriga) permanentboende svenskar med information om vad som sker i Spanien från dag till dag. Björkman är född och uppvuxen i Spanien. Han är en mångsysslare som bland annat arbetar som reseledare, föredragshållare och evenemangsarrangör. Han driver som sagt också bloggen sydkusten.es och är delaktig i produktionen av kvartalstidningen Sydkusten.

Som alla bloggande mångsysslare med en (med största sannolikhet) osäker ekonomisk situation är Björkman hyperkänslig för kritik i kommentarsfälten mot politiskt korrekta företeelser som till exempel den omhuldade, vänstervridna extremyttringen Pride. Misshagliga kommentarer tar Mats bort direkt och man blir avstängd från att kommentera i fortsättningen. Däremot kan Björkman själv vräka på med ganska grova, obevisade påståenden om korrupta borgare och annat han finner klandervärt fast hans eget sosselag många gånger är sju resor värre och rent av äventyrar Spaniens framtid genom att ge marxister och separatister (basker och katalaner) makt för att själva kunna klamra sig kvar vid makten. Innehållet i kommentarsfälten på sydkusten.es är för övrigt skrämmande torftigt och oftast saknas kommentarer helt. Allt tyder på att folket på ”kusten” bara sväljer det som den trevlige Björkman påstår i sina ofta klart subjektivt återgivna ”nyheter”.

Det goda samhället

Det goda samhället är en blogg som påstår sig vilja “skapa samtidens självförståelse”. Innehållet produceras av ett mindre antal skribenter som återkommer med kortare eller längre mellanrum. Bloggens upphovsman, Patrik Engellau, skriver till exempel ett inlägg om dagen. Hans inlägg fokuserar ofta på det han kallar för det välfärdsindustriella komplexet och på vår politiskt korrekta nutid. Engellau är fyrtiotalist och tillhörde de revolutionära 68:orna då det begav sig. Han har utbildningar från både svenska och amerikanska universitet och har haft anställningar hos bland annat FN, SIDA, UD och Sekretariatet för framtidsstudier. Han ingick alltså under en herrans massa år i det politiskt korrekta etablissemang som han sedan några år tillbaka påstår sig ha vänt sig emot. Han påstår sig ha ”börjat tvivla” redan under 70-talet men det var inte förrän i samband med flyktingkrisen 2015 som han ”kom ut” som kritiker av det samhällsbygge han själv ägnat så många år av sitt liv som tjänsteman. Engellau kallar sig själv för ”medelklass” men köper man slipsar i tvåtusenkronorsklassen så är det väl tveksamt om detta stämmer. Det verkar i alla fall inte förekomma någon brist i kassan så att säga.

Många av texterna på bloggen Det goda samhället är läsvärda och välskrivna liksom många av kommentarerna men det finns ett problem. Man kan när som helst, utan att få reda på varför, få en kommentar refuserad eller rätt och slätt stängas av helt från att kommentera. Men det värsta är att alla inte behandlas lika. Vissa kommer undan med förolämpningar och rena personangrepp medan andra inte ens får igenom konstruktiv kritik.

Jag börjar så smått undra om Patrik Engellau verkligen har ändrat inställning sedan de revolutionära åren runt 1968. Han verkar vara lite väl mån om att inte trampa någon av sina gamla kompisar på tårna för att vara riktigt trovärdig. Vill han både ha kakan och äta upp den?