Kris i befolkningsfrågan?

Den demografiska krisen är en myt och den något obalanserade befolkningspyramid vi har för närvarande i Sverige kommer automatiskt att rätta till sig själv, utan importer, på grund av att (äldre) människor har en tendens att dö.

Att Europas befolkning minskar är ett ickeproblem. Färre resursförbrukare betyder minskad miljö- och klimatpåverkan och reducerat behov av omhändertagandesystem och om tekniken (AI) utnyttjas på rätt sätt kommer befolkningsminskningen att leda till ett mycket bättre och lyckligare samhälle.

Att ta hit tredje världen innebär i stället att trycket på miljö, klimat och det välfärdsindustriella komplexet ökar exponentiellt och även de invandrare som gör rätt för sig blir äldre och allt mer resurskrävande.

Om man vill ha en befolkningstillväxt i Sverige för att bemanna ett ständigt svällande välfärdssystem krävs det en aldrig sinande ström av 20-åriga, färdigutbildade, motiverade, intelligenta, produktiva invandrare. Men det innebär då också att den tredje världen berövas sina bästa hjärnor och hur rättvist är det?

Japan har visat vägen och det enda som hindrar oss från att följa Japans exempel är som vanligt svensk hybris som fått genomsnittssvensken att tro att Sverige är världens bästa land, att svenska politiker alltid vet bäst och att inget ont någonsin kan hända oss här i Sverige.

Det postsvenska tillståndet i Malmö

Invandrare som låter sig assimileras, lär sig svenska, som accepterar det nya landets sätt att vara, som inte ligger samhället till last utan drar sitt strå till stacken är det endast hardcore-extremister som kan ha något att invända mot och dessa typer utgör en mycket liten och ganska patetisk skara.

Problemet med Sveriges invandring sedan 70-talet är 1) att den till stor del bestått av element som varken förmår eller har för avsikt att uppfylla något av det jag skrev i den första meningen. 2) att den varit på tok för stor 3) att öppen debatt om de negativa effekterna av kravlös massmigration har kvävts och till och med stämplats som hets mot folkgrupp för att skrämma etniska svenskar till tystnad.

Man blir lika lite svensk om man åker Vasaloppet som då man åker tunnelbana i Stockholm. Våra anfäder som emigrerade till USA var i första hand svenskar även efter lång tid där och i våra dagar är de fortfarande svenskättlingar. Men det hindrar inte att vederbörande uttrycker sig väl på det nya landets språk, blir fullvärdiga medborgare och i övrigt beter sig som folk, samtidigt som de traditioner vi i vår kultursfär och de i sin växt upp med hålls vid liv även i det nya landet.

Svenskar är inte rasister. Problemet är att för många invandrare har tagits emot på för kort tid och det har skapat förutsägbara, allvarliga, svårhanterade samhällsproblem som går ut över svenskens frihet, trygghet och ekonomi.

I Sverige mobbas oliktänkande

Politiskt inkorrekta åsikter och misshagliga fakta ignoreras systematiskt och censureras av mainstream media. Insändare refuseras så fort de går emot politiskt korrekta uppfattningar, kunniga debattörer har svårt att nå ut, politiskt inkorrekta åsikter plockas bort från kommentarsfälten med angivande av krystade förklaringar, eller i tysthet utan förklaring och i många medier och bloggar stängs den som skrivit ett enda misshagligt inlägg också av för gott. Och skulle åsikter som avviker från main stream-åsikter ändå lyckas ta sig igenom alla dessa barriärer och nå allmänheten så avfärdas den som framför åsikterna (eller fakta!) som ”förnekare” eller galning och kopplas ihop med allehanda ondskefulla fenomen och rörelser. Speciellt allvarligt är det att SVT och SR går i bräschen för dem som inte vill acceptera en fri och öppen debatt.

Mina erfarenheter av kolesterolpåverkande läkemedel

På Valborgsmässoafton 2019 drabbades jag av något skrämmande – synen på vänster öga försvann. Då jag reste mig upp från halvliggande i soffan drogs en beige, ogenomskinlig, ridå upp från nederdelen av synfältet tills den täckte 80% av detsamma, endast en glipa högst upp återstod med klar sikt.

Efter någon halvtimma började synen så sakteliga återvända men efter att ha kollat på webben beslutade jag mig för att uppsöka akuten. Jag fick omgående acetylsalicylsyra i tablettform, man gjorde några tester och någon gång efter midnatt lades jag in på en medicinakut vårdavdelning.

Där stannade jag kvar under tre dygn. Läkarna genomförde ett antal tester för att till slut komma fram till att jag troligen drabbats av en amaurosis fugax, ett förstadium till hjärnblödning, alternativt hade en begynnande ögonsjukdom av något slag.

De beslutade sig för att behandla mig som en hjärnblödningspatient och förskrev det som enligt expertisen brukar förskrivas till en sådan: acetylsalicylsyra och atorvastatin.

Åren gick och jag tyckte mig inte märka av några negativa effekter av medicineringen. Vid de årliga kontrollerna 2020 och 2021 befanns kolesterolvärdena vara ok men så, plötsligt, i oktober 2022 larmade undersökande läkare om att det onda kolesterolet låg något högt. Efter att ha konfererat med sin handledare föreslog hon att jag skulle lägga till ezetimib i min läkemedelslista och att effekten av detta skulle följas upp efter cirka ett halvår.

Jag skrev följande efter cirka tre veckor med ezetimib: “Kroppen känns för närvarande sur, muskelsvag, stressad och avslagen, organen bråkar och jag känner mig retlig och aggressiv. Jag känner mig kraftlös i benen, fötterna domnar och jag har stickningar och ömhet i nacken. Dessutom hade jag några dagar i mitten av november med oförklarlig smärta i buken, ett symptom som finns med i den långa listan över rapporterade biverkningar från ezetimib tillsammans med muskelsvaghet och ömhet.”

Jag körde ändå vidare någon vecka till med ezetimib men efter att ha studerat biverkningslistan för preparatet lite mer i detalj bestämde jag mig för att sluta ta det. Jag började också fundera kring atorvastatin. Sedan några år tillbaka hade jag ständiga problem med smärtor i vänster fotled, vänster knä och höger höftled till exempel och återkommande smärta i musklerna, kunde det ha med astorvatin att göra?

Enda sättet att ta reda på det var ju att lägga av med atorvastatin också. Jag började läsa om statiner och fick snabbt klart för mig att det är långt ifrån alla läkare som anser att dessa preparat gör mer nytta än skada. Atorvastatin har en något mindre skrämmande biverkningslista än ezetimib men inte mycket mindre. Jag försökte också hitta information om huruvida man kunde sluta cold turkey med ett läkemedel som man tagit under flera år men hittade inget som talade mot att sluta tvärt.

Två, tre dagar efter det att jag slutat ta atorvastatin inleddes en av de jobbigaste veckor jag någonsin upplevt. På nätterna levde levern (troligtvis) om så att jag trodde den skulle hoppa ur kroppen och jag svettades kraftigt. Jag gissar att levern fick en chock då den på nytt helt utan förvarning skulle ha det fulla ansvaret utan att hämmas av några läkemedel.

Jag kände mig darrig i hela kroppen, speciellt låren kändes som att de skulle ge vika när som helst. Jag fick oförklarliga blåmärken på underarmarna och drog mig till minnes den sista bilden på drottning Elisabeth II med blåmärken på underarmarna, ett tecken på att de stora organen kunde vara skadade sades det! Jag hade dock is i magen (eller var dum nog), trots att jag emellanåt trodde att något gått sönder inombords, och fortsatte mina dagliga vandringar och andra aktiviteter och frampå dagarna kändes det alltid bättre – för att dras tillbaka till ruta ett nästa natt/morgon. Men jag hade trots allt kraften att komma ur sängen tidigt på morgonen och hålla mig igång hela dagen och jag hade normal aptit och normal stol, så att min kropp var på väg att ge upp var inte sannolikt. Men att vissa komponenter kämpade det förstod jag men min organism hade ju aldrig klappat ihop tidigare trots stora krav och påfrestningar resonerade jag.

Så höll det på i sju dagar för att på den åttonde stabilisera sig och jag började då må riktigt bra.

Mina observationer sju dagar till fyra veckor efter det att jag slutade ta kolesterolpåverkande läkemedel:
+jag känner mig stark, smidig, vaken, klar och närvarande
+allt känns bra inne i kroppen
+leder, ligament och muskler känns smidiga och smärtfria
+kuddarna under trampdynorna reduceras för varje dag och känseln förbättras
+inga nattliga nervsmärtor i vaderna (som jag haft under en längre tid)
+jag svettas betydligt mindre än tidigare när jag rör mig utomhus
+jag pissar som en ung man! (kan delvis bero på dagligt intag av pumpakärnor?)

Teori: Jag tror att problemen jag upplevde under en veckas tid orsakades av läkemedelsabstinens. Jag har tagit atorvastatin sedan maj 2019 och preparatet får levern att anpassa sin kolesterolproduktion. När läkemedelseffekten plötsligt försvinner måste levern på nytt göra hela jobbet och då blir det lite kaos ett tag.

Beslut: Jag tar numera enbart 75 mg acetylsalicylsyra dagligen vilket kan vara en bra grej för att tunna ut blodet en aning. Kolesterolpåverkande preparat som ezetimib och atorvastatin kommer jag aldrig att ta igen. Om det skulle visa sig vara ett fatalt beslut så anser jag ändå att det är bättre att dö av en propp än att få mängder av obehagliga, begränsande, biverkningar från omdiskuterade läkemedel som har biverkningslistor som kan få den mest garvade att undra hur de över huvud taget kunnat bli godkända för allmänt bruk och hur 10% av befolkningen kan tillåtas gå på statiner då läkarkåren är mycket splittrad till nyttan eller onyttan med dessa preparat?!

Det skall dock sägas att jag med facit i hand inte kan rekommendera någon att sluta tvärt, som jag gjorde.

Jag har haft ett något högt kolesterolvärde emellanåt enligt läkares utlåtande ända sedan jag började gå på regelbundna kontroller i trettioårsåldern. Jag äter sunt, tar kosttillskott som jag mår bra av och rör på mig mycket och borde inte ha problem med kolesterol. Båda mina föräldrar blev över nittio så att jag skulle ha någon ärftlig, livstidsbegränsande kolesteroldefekt är inte troligt. En sak som slog mig då jag beställde en blodanalys härom dagen var att det trycktes på vikten av att fasta i minst tio timmar innan blodprovstagningen, någonting som aldrig någonsin nämnts över huvud taget då jag kallats till provtagning inför årlig kontroll av min husläkare eller min vårdcentral. Det kan ju tänkas att förklaringen till mina något höga kolesterolvärden finns där…

Nostalgi och framtidstro möter den krassa verkligheten

Jag och många med mig minns Sverige som idylliskt på femtio och sextiotalet, men det var också tråkigt som fan. Kyrkan hade fortfarande ett stadigt grepp om folks samveten och staten la sig även då i alldeles för mycket. När jag började lönearbeta på 70-talet upplevde jag att pengarna aldrig räckte till mer än det nödvändigaste. Betydligt mer än hälften av lönen försvann även då ner i det svarta skattehålet och ”vad fan får jag för pengarna” var lika aktuellt då som det är nu fast färre människor hade upptäckt bedrägeriet på den tiden.

Sjuttio och åttiotalet upplever jag som DDR-grått med David Bowies 1984 från albumet Diamond Dogs och Warszawa från albumet Low alltjämt låtande i öronen. Min mångårige idol David Bowie. Han är död sedan några år tillbaka. Man börjar verkligen bli gammal. Bowie, Ferry, Gabriel, Zappa, Iggy Pop, Pink Floyd, Talking Heads, Yes, Led Zeppelin, Black Sabbath, Tangerine Dream, Kraftwerk… Det var musiken som fick en att, trots allt, gå upp på morgonen.

Dagens svensk är marinerad i postmodernism redan från dagis och så självupptagen och dum i huvudet att hen på fullt allvar tror att hen är guds gåva till mänskligheten när hen i själva verket inte ens är ”magnetic ink to our great computer” som Moody Blues diktade. En nolla med andra ord. Ingen rannsakar sig själv och frågar sig om de möjligtvis borde sluta bete sig som hänsynslösa skitstövlar.

Jag tror att det slutgiltigt var kört för svensken som rakryggad, stolt och självständig redan 1809 då Finland förlorades men resan inleddes redan 1709 med den tolftes erbarmliga fiasko i Poltava. Vi fortsatte sedan under de båda världskrigen vår krypande, krälande, lismande färd mot total total förnedring. Hur många känner till att det fanns ett svenskt halvstatligt (resten var Wallenbergs förstås) företag, Transito, vars enda affärsidé och levebröd var att transportera mat och materiel till den krigförande parten Ryssland genom svenskt territorium eller att den svenska regeringen lät ryssarna besätta Åland, som är Stockholms farstu , utan att lyfta ett finger. Samtidigt godkände den svenska regeringen försäljning av järnmalm till antagonisterna England och Tyskland. Snacka om opportunistiskt krämeri!

Med detta vill jag ha sagt att jag mycket skeptiskt till att något skulle bli bättre inom en överskådlig framtid.

Från marxism till fullt utvecklat vansinne

Marxismen har, utan undantag, visat sig vara en ren pappersprodukt som helt enkelt inte fungerar i praktiken. Desperata marxister tog därför skiten ett steg längre och uppfann (inspirerade av stora kvantiteter rödvin, absint och hasch) postmodernismen. Politisk korrekthet är det konkreta uttrycket för postmodernismen. Postmodernism är alltså samma dogmatiska skit som marxism, fast några resor värre. Ideologin utmärks av nya klatschiga slagord, ultravåld, totalt förakt för meningsmotståndares åsikter, liv och lem, fullt utvecklad rasism med nya påstådda offergrupper som det inte får ställas minsta krav på och som inte förväntas duga till egentligen någonting alls på egen hand och som därför måste bäras fram av den (vita) produktiva delen av befolkningen som i sin tur skall tvingas till underkastelse, fås att kräla i stoftet och fås att överge sin kultur och sin livsstil och detta på grund av en påstådd arvsynd som ingen Jesus ännu har tagit på sig att kvitta bort. Att detta över huvud taget händer beror enbart på medias och politikers flathet och opportunism.

Styrelsen i min bostadsrättsförening vägrar att tala med mig

Styrelsen i min brf vägrar att tala med mig och ignorerar mina högst rimliga önskemål. Jag är medlem i en brf som omfattar ett trettiotal lägenheter. Nuvarande styrelseordförande (kvinna, 80+) har i princip varit aktiv i föreningen som ordförande eller ledamot av styrelsen under alla de nära 40 år som föreningen har funnits och jag uppfattar det som att hon anser att föreningen är till för henne. Hon är mycket bossig, auktoritär, gapig och stöddig till sitt sätt och verkar vara van vid att alltid åtlydas och få medhåll.

Under det senaste året har jag varit lite besvärlig för styrelsen vid några tillfällen men det har varit högst befogade ifrågasättanden, påpekanden och krav från min sida. Samtidigt har jag också genom mitt vakna agerande sparat 70000 kronor åt föreningen i samband med grävningar inför inkoppling på det kommunala stadsnätet.

Ordföranden kan inte ta minsta kritik utan att genast bli arg som en snok och börjar då skrika otidigheter och att man ”inte skall lägga sig i” hur styrelsen väljer att hantera saker även om det innebär att alla medlemmar inte behandlas lika. Det kommer en aldrig sinande ström av ord från henne men hon lyssnar inte det minsta.

Jag skulle ju kunna skita i detta men nu är det så att jag är på gång med att sälja min lägenhet och har tre konkreta behov: 1) vicevärden (ordförandens man, 80+) sitter på en extranyckel till min lägenhet som jag behöver få tillbaka 2) jag har bett om att få ut årsstämmoprotokollen för de fem år som jag har varit medlem i föreningen, protokollen skickas nämligen inte ut automatiskt till medlemmarna och jag vill se dem 3) jag behöver den senaste årsredovisningen som pdffil att ge till min mäklare inför en försäljning av min lägenhet, en sak som föreningens revisor med lätthet kan ordna.

Tidigare idag skickade jag en påminnelse via mejl till föreningens mejladress adresserat till ordföranden, sekreteraren, kassören och vicevärden där jag påminde dem om ett annat mejl som jag skickade för cirka en vecka sedan där jag bad om att få mina tre ärenden utförda. Jag ringde senare på förmiddagen till ordföranden för att säkerställa att hon hade sett mitt mejl och fick då beskedet att hon inte vill tala med mig och att jag istället skall få höra av hennes advokat(!), därefter la hon på.

Vad gör man?

Så förändras (inte) islam

Leif Stenberg, professor och dekan vid Institute for the Study of Muslim Civilisations vid Aga Khan University i London, har fått publicerat ett alster i Kvartal 29 juni 2020 rubricerat Så förändras islam. Stenberg påstår där bland annat att det generellt skulle finnas ”ett ökande avståndstagande från politisk islam” bland världens muslimer. Det slår han fast efter att ha intervjuat en enda person! Han påstår också att antalet öppet ateistiska muslimer växer i muslimska länder vilket är en orimlighet då detta utan undantag skulle försätta dem i livsfara. Jag har sällan läst så mycket dravel och ren islampropaganda i en och samma text. Stenberg påstår också att det skulle finnas många typer av islam och att generaliseringar inte skulle vara relevanta. Nähä. Det finns sunnimuslimer (85%) och det finns shiamuslimer (15%) plus ett antal småsekter som till exempel sufier och alawiter.

Striden mellan förnuft och inskränkthet inom islam tog slut med Al-Ghazali på 1100-talet då islam avvisade grekisk filosofi slöt sig för all yttre påverkan. Det katastrofala resultatet av detta hjärnsläpp har vi tvingats leva med sedan dess.

Jag tog kontakt med Stenberg som villigt gav sig in i en känslobaserad, mästrande mejlväxling där han hela tiden upprepade att jag inte begrep mig på ämnet, att jag inte förstod mig på hans eminenta formuleringar och att han minsann var doktor i islamologi.

Alster som Stenbergs essä borde åtföljas av en varningstext då den i princip är ren islamistpropaganda, en skröna och en partsinlaga som inte bör få stå oemotsagd.

Jag ser varje dag i Södercity i Helsingborg vart islam är på väg (med stormsteg) i Sverige och det är inte åt det sekulära hållet utan snarare åt det radikala och allt mer exkluderande. Muslimer, särskilt kvinnorna, visar allt tydligare att de tycker sig vara bättre och ”renare” än alla oss andra vilket manifesterar sig bland annat i att, för varje dag som går, allt fler av dem bär hijab när de rör sig på stadens gator och torg.